Ett utdrag från min bok som jag håller på att skriva

Jag har många fina barndomsminnen av min faster som var/är min stora förebild trots hon idag inte lever. Jag bodde ofta ute hos dem på deras ställe på sommaren. Jag tror jag kunde bo där i veckor i stöten. Jag älskade att vara hos henne och hennes man. Där var djur och de tog sig tiden att vara med en. Jag tror att min faster såg hur det stod till hemma och därför så var hon som en modersfigur till mig. Innan hon gick bort så vill jag minnas hon hade en kvinnoklinik för utsatta kvinnor i Ystad men jag är inte helt säker. Jag ser upp till henne och hur hon var och jag hoppas att hon ser ner på mig idag och kan känna en stolthet över den jag varit.

När jag mediterar så är det oftast min faster som kommer till mig. Jag tror att hon finns med mig i många av mina val idag.

När hon dog så upplevde jag en enorm sorg som jag inte riktigt släppte ut för när hon dog så var hon och min pappa ovänner med varandra så jag våga ej visa hur mycket jag saknade henne för jag ville ej såra min pappa. Jag var bara tonåring då och jag bodde hemma och vågade ej stå upp för hur jag kände där och då. Att visa känslor var ju inget vi gjorde i vår familj mer än ilska.