Utdrag från min dagbok

29/10-2010

Hejsan

Det är sådär med mig. Här om dagen hade jag och .... ett jättebråk. Oftast är det mitt

fel och det erkänner jag. Men denna gången har ... varit jättekall och snäsig en

längre tid så jag sa ifrån för jag tyckte att nu räcker det. Men det gick åt helvete, han

blev bokstavligen vansinnig. Kallade mig HORA och slängde ner mig i marken så det

blixtrade för ögonen. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska tackla honom. Det känns inte

alls som jag når fram till honom längre som jag gjorde förr. Det känns inte som jag

kan prata med honom längre. Han tar det bara som att jag tjatar. Jag vet faktiskt inte

vad jag ska ta mig till. Det känns ibland som jag vänder ut och inte på mig själv för

vara han till lags för husefriden. Men aldrig någon som tänker på mig och anstränger

sig för mig....

Jag kan aldrig prata med honom heller för antingen är det på morgonen och det

hatar han. Jag får inte heller prata med honom på jobbet. Inte heller på kvällen för de

e så typiskt att han faktiskt ska sova och då vill jag prata. Inte heller helgen för då är

det så jävla typiskt att så fort det är helg så är jag igång. Har bara när han kommer

hem från jobbet men det tycker jag känns fel att hugga honom direkt när han

kommer hem

Snälla hjälp mig.

Där är fler incidenter som jag inte tar upp i min dagbok men som jag har i mitt minne,

men sen i vilken tidsordning de kommer har jag ingen koll på alls för när man går

igenom något som jag gjort under denna perioden har man svårt för tidsbegrepp. Det

är ganska vanligt och betyder inte att det är något fel på en för man själv upplever

det så när man försöker se tillbaka.